Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
-
cortinaGT
- The Wind and the Rain
- Viestit: 2498
- Liittynyt: 11.01.2013 15:49
- Paikkakunta: Kiikoinen, Suur-Vammala
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Mistä Live at Max's löytynyt?
Helsinki, July 31, 2012 - Once in a Life-time
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
M. Westö puuttuu lähinnä kirjan välillä turhankin maalaileviin kuvauksiin, joita kyllä kirjassa riittikin.
Tässä koko juttu:
En kvart in i den andra kvällens spelning i Åbohallen i början av maj, fastnar min blick på Bruce Springsteens gråa skjorta: den är redan dyblöt av svett, trots att han bara spelat några lågmälda akustiska låtar. Ändå är laddningen förbluffande hög från första början. Hur bär han sig åt? tänker jag. Hur orkar han? Kväll efter kväll?
Kanske bygger den där osannolika energinivån bara på en hälsosam livsstil med kokt fisk, ingen sprit och en timme gym om dagen.
Kanske ligger Springsteens styrka i det som Peter Ames Carlin i sin färska biografi lätt pompöst definierar som ”förmågan att påvisa sambanden som håller ihop världen även när den tycks vara nära att gå i bitar”.
Kanske är 64-åringen bara the hardest working man in showbiz.
Men magiskt är det.
Fortfarande.
Världens största frälsningsmöten har de kallats, Springsteenkonserterna.
Efter fyra tidigare besök är jag själv omvänd sedan länge, men aldrig tidigare har jag stått framför scenen, bland alla sanna aficionados. Det ger mig en unik möjlighet att iaktta Bossen och hans disciplar på nära håll.
Jag noterar plötsligt saker jag aldrig lagt märke till förut. Till exempel hur medvetet Springsteen bygger upp sina konserter i ett slags moduler, där sviter av låtar får ange olika stämningslägen. Och vilken totalkoll den erkände perfektionisten har på allt som sker på scenen. Eller som gitarristen Shayne Fontayne säger om sin tid i E Street Band i Carlins bok: ”Allt är så välorganiserat och så tillmötesgående. Man lärde sig snabbt att man inte behövde vara orolig när man jobbade för den här organisationen.”
Enda gången Bruce själv missar en rad är i andra versen av Blinded by the Light, när han plötsligt tappar bort sig bland alla de tidiga, dylaninspirerade allitterationerna. ”Keep the beat, guys”, hojtar han till bandet medan han försökte hitta tillbaka in i låten – en intressant detalj eftersom just debutplattan bevisligen är enda gången han skrivit texten först och musiken sedan.
Kanske är det just den lyriken som paradoxalt nog är svårast att komma ihåg.
Och Peter Ames Carlins bok då?
Tja, det är inget fel på upplägget, kronologin löper elegant och för det mesta framstår levnadstecknaren som minst lika nördigt engagerad som något av de fans som trängs framför Åboscenen denna svettiga majkväll. Mycket har också gjorts av det faktum att Springsteen själv deltagit i skapelseprocessen, men frågan är om författaren får sagt särskilt mycket nytt som inte Dave Marsh & co tröskat igenom redan ett flertal gånger.
Fånigt nog hakar jag främst upp mig på den språkliga tomgång som ställvis präglar själva framställningen. En mening som ”Med Bruce i spetsen återvände bandet till det förflutnas storhet och naturliga längtan i ett försök att återskapa ögonblick som aldrig kan återupplevas” får läsaren att ... ja, skruva på sig av olust och tänka att, jodå, det där låter visserligen snyggt och bra, men vad sjutton betyder det egentligen? På sina ställen framstår boken som ett varnande exempel på hur svårt det kan vara att skriva enkelt och konkret om något så i grunden okomplicerat som rockmusik – faran är alltid att det kantrar över i snömos.
I det här fallet kan det förstås också hända att det brister i översättningen, men jag frågar bara: Vem vill i en biografi över en rockstjärna läsa rader som ”Äntligen kände Bruce hur en svalkande vind smekte hans outgrundliga inre”?
Ja, inte jag åtminstone.
Det blir bara löjligt"
Tässä koko juttu:
En kvart in i den andra kvällens spelning i Åbohallen i början av maj, fastnar min blick på Bruce Springsteens gråa skjorta: den är redan dyblöt av svett, trots att han bara spelat några lågmälda akustiska låtar. Ändå är laddningen förbluffande hög från första början. Hur bär han sig åt? tänker jag. Hur orkar han? Kväll efter kväll?
Kanske bygger den där osannolika energinivån bara på en hälsosam livsstil med kokt fisk, ingen sprit och en timme gym om dagen.
Kanske ligger Springsteens styrka i det som Peter Ames Carlin i sin färska biografi lätt pompöst definierar som ”förmågan att påvisa sambanden som håller ihop världen även när den tycks vara nära att gå i bitar”.
Kanske är 64-åringen bara the hardest working man in showbiz.
Men magiskt är det.
Fortfarande.
Världens största frälsningsmöten har de kallats, Springsteenkonserterna.
Efter fyra tidigare besök är jag själv omvänd sedan länge, men aldrig tidigare har jag stått framför scenen, bland alla sanna aficionados. Det ger mig en unik möjlighet att iaktta Bossen och hans disciplar på nära håll.
Jag noterar plötsligt saker jag aldrig lagt märke till förut. Till exempel hur medvetet Springsteen bygger upp sina konserter i ett slags moduler, där sviter av låtar får ange olika stämningslägen. Och vilken totalkoll den erkände perfektionisten har på allt som sker på scenen. Eller som gitarristen Shayne Fontayne säger om sin tid i E Street Band i Carlins bok: ”Allt är så välorganiserat och så tillmötesgående. Man lärde sig snabbt att man inte behövde vara orolig när man jobbade för den här organisationen.”
Enda gången Bruce själv missar en rad är i andra versen av Blinded by the Light, när han plötsligt tappar bort sig bland alla de tidiga, dylaninspirerade allitterationerna. ”Keep the beat, guys”, hojtar han till bandet medan han försökte hitta tillbaka in i låten – en intressant detalj eftersom just debutplattan bevisligen är enda gången han skrivit texten först och musiken sedan.
Kanske är det just den lyriken som paradoxalt nog är svårast att komma ihåg.
Och Peter Ames Carlins bok då?
Tja, det är inget fel på upplägget, kronologin löper elegant och för det mesta framstår levnadstecknaren som minst lika nördigt engagerad som något av de fans som trängs framför Åboscenen denna svettiga majkväll. Mycket har också gjorts av det faktum att Springsteen själv deltagit i skapelseprocessen, men frågan är om författaren får sagt särskilt mycket nytt som inte Dave Marsh & co tröskat igenom redan ett flertal gånger.
Fånigt nog hakar jag främst upp mig på den språkliga tomgång som ställvis präglar själva framställningen. En mening som ”Med Bruce i spetsen återvände bandet till det förflutnas storhet och naturliga längtan i ett försök att återskapa ögonblick som aldrig kan återupplevas” får läsaren att ... ja, skruva på sig av olust och tänka att, jodå, det där låter visserligen snyggt och bra, men vad sjutton betyder det egentligen? På sina ställen framstår boken som ett varnande exempel på hur svårt det kan vara att skriva enkelt och konkret om något så i grunden okomplicerat som rockmusik – faran är alltid att det kantrar över i snömos.
I det här fallet kan det förstås också hända att det brister i översättningen, men jag frågar bara: Vem vill i en biografi över en rockstjärna läsa rader som ”Äntligen kände Bruce hur en svalkande vind smekte hans outgrundliga inre”?
Ja, inte jag åtminstone.
Det blir bara löjligt"
Wanna change my clothes, my hair, my face
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
TIME Magazine -lehdessä on tällä viikolla iki-ihanan gospel- ja soul-laulajatar Mavis Staplesin haastattelu, jonka lopussa häneltä kysytään:
- Onko olemassa lauluja, joita et yksinkertaisesti enää jaksaisi esittää?
- Rakastan kaikkia lauluja.
- Entä The Weight?
- Yleisö ei päästä meitä lavalta, ellemme laula The Weightiä.
Bow ei ole yksin.
- Onko olemassa lauluja, joita et yksinkertaisesti enää jaksaisi esittää?
- Rakastan kaikkia lauluja.
- Entä The Weight?
- Yleisö ei päästä meitä lavalta, ellemme laula The Weightiä.
Bow ei ole yksin.
Wanna change my clothes, my hair, my face
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Kiitos artikkelista, Bow. Googlekääntäjän avustuksella sain kuin sainkin sen luettua.
Itseäni kirjan maalailut eivät haitanneet.
Itseäni kirjan maalailut eivät haitanneet.
Ei viksusti, mutta rehellisesti.
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Google-translaattorin maalailut lienevät jotain aivan muuta. Sori, en jaksanut itse kääntää, kun kymmenpäiväinen kesälentsu ei anna periksi.
Minuakin ne maalailut vähän ärsyttivät. Ihan kuin rock-toimittajat ja -kirjailijat adjektiivisanakirja sylissä yleensäkin yrittäisivät panna paremmaksi kuin kollega. No, riimisanakirjaa taisi Springsteen itsekin käyttää.
Minuakin ne maalailut vähän ärsyttivät. Ihan kuin rock-toimittajat ja -kirjailijat adjektiivisanakirja sylissä yleensäkin yrittäisivät panna paremmaksi kuin kollega. No, riimisanakirjaa taisi Springsteen itsekin käyttää.
Wanna change my clothes, my hair, my face
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Onkos Uncut-lehdessäkin jotain Brucesta? Näin sen eilen vilaukselta Anttilassa ja kannessa oli mm. Brucen kuva.
Mukana oli myös CD, jonka nimi saattoi olla Glory Days (näin lehden tosiaan vain vilaukselta), jossa ainakin kannen perusteella oli sekalaisia artisteja. Ei hajuakaan onko sillä jotain tekemistä Brucen kanssa.
Mukana oli myös CD, jonka nimi saattoi olla Glory Days (näin lehden tosiaan vain vilaukselta), jossa ainakin kannen perusteella oli sekalaisia artisteja. Ei hajuakaan onko sillä jotain tekemistä Brucen kanssa.
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
^Uncut July 2013.
10 sivun juttu, aika paljon UKhon liittyvää juttua ja tilastotietojakin.
CDssä käytetty WB-fonttia ja nimenä Glory Days - 15 Tracks Of The Best New Music, muttei mitään Bruce connectionia siinä.
10 sivun juttu, aika paljon UKhon liittyvää juttua ja tilastotietojakin.
CDssä käytetty WB-fonttia ja nimenä Glory Days - 15 Tracks Of The Best New Music, muttei mitään Bruce connectionia siinä.
"I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that can save me
I believe in the hope and I pray that some day
it may raise me above these Badlands"
I believe in the faith that can save me
I believe in the hope and I pray that some day
it may raise me above these Badlands"
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Ok. 10 sivua on jo aika reilusti. CD:tä vähän epäilinkin turhaksi.jjvirta kirjoitti:^Uncut July 2013.
10 sivun juttu, aika paljon UKhon liittyvää juttua ja tilastotietojakin.
CDssä käytetty WB-fonttia ja nimenä Glory Days - 15 Tracks Of The Best New Music, muttei mitään Bruce connectionia siinä.
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Lauantain Hesari 29.6 oli vähän etuajassa ja mainosti Patti Scialfan täyttävän silloin 60 vuotta. Palataan asiaan kuukauden päästä.
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia
Jahtasin kesämökillä käydessä vähän vanhempaa lehtijuttua eli sitä Suomen Kuvalehdessä joskus 1975 tai 1976 ollutta "rokin tulevaisuus ym" -stooria Brucesta, mutta valitettavan huonolla menestyksellä. Vintillä oli lähes täydelliset vuosikerrat ko. lehteä, mutta vaikka tarkistin kaikkien 1975 ja 1976 numeroiden sisällysluettelot ja osan kasasta kahteenkin kertaan, sitä ei vain löytynyt. Joko juuri se numero puuttuu, juttu puuttuu sisällysluettelosta tai se on otsikoitu siten, että en tunnistanut sitä. Tai se olisikin ollut vasta 1977 puolella, mutta se tuntuu epätodennäköiseltä. Aika ei tällä kertaa riittänyt kaikkien lehtien läpiselailuun, mutta ehkä joku toinen kerta.